Österbottens museums historia

Finlands första museer grundades i slutet av 1800-talet inspirerade av den nationella väckelsen. I Vasa togs initiativet av Föreningen för Österbottens historiska museum år 1895.

Föreningens syfte var att samla föremål och skriftligt material från Österbotten som skulle främja den vetenskapliga forskningen och göra det möjligt att öppna en permanent museiutställning. Genom föreningens aktivitet samlades fornfynd, kyrkliga föremål, böcker, skrifter, mynt, medaljer, dräkter, möbler, husgeråd samt föremål som hänför sig till kriget. Den första tillfälliga museiutställningen öppnades år 1896.

Professor Karl Hedman (1864–1931) är nära förknippad med Vasas museiverksamhet. Hedman var en ivrig samlare av konst och antikvitetsföremål. Han utformade Österbottens museums verksamhets riktlinjer ända fram till 1930-talet. Efter Hedmans död verkade Arne Appelgren som museets långvariga intendent.

Efter att museiinstitutionen professionaliserades efter krigen växte också Österbottens museums personalstyrka, och museet delades administrativt i en kulturhistorisk del och en konstdel. Museet fick benämningen landskapsmuseum år 1981 och regionkonstmuseum år 1983. Genom benämningarna utvidgades museets ansvarsområde från Vasa till Österbottens landskaps område, inkluderande uppgifter som hänför sig så väl till kulturhistoria, arkeologi, byggnadsforskning som till konstforskning.

Museiföreningen skötte om museiverksamheten ända till 1990, då Vasa stad tog på sig ansvaret för museets samlingar, verksamhet och personal. År 1990 införlivades Ostrobothnia Australis-samlingarna med museet.

Österbottens museum hade tillfälliga utställningsutrymmen på olika håll i staden, innan staden lät bygga en ny museibyggnad i Marieparken. Den nya museibyggnaden är planerad av arkitekt Eino Forsman och den invigdes i juni 1930. År 1967 fick museet en ny modern utställningsvinge, som är planerad av arkitekt Erik Kråkström.